Sad, but true.

Igår. Precis när jag skulle rota fram min cykel ur förrådet och cykla till läkaren kom jag på "Shit! jag ska visa min fot för läkaren, vilket kräver att jag drar upp brallan litegrann. Jag har inte rakat benen på nån vecka! Måste. Raka. Benet."
Av med brallorna. Panikrakar vänster ben. På med brallorna igen.
Kommer på att jag kanske inte kan raka bara ett ben. För om jag gör det, tro fan att läkaren kommer vilja se andra foten då, typ för att jämföra. Hur skulle det se ut?! Ett rakat ben, ett väldigt orakat. Galet.
Sååå... Av med brallorna. Jag panikrakar andra benet också.
Sådärja.
Nu kan jag lugnt visa benen.

Självklart var det en ung läkare i min ålder. Haha! Vaddå ung?! tänker ni då.
Jättekul.
Hur som helst, av med strumpan, upp med brallan och glatt upp med foten i läkarens knä. Jag behövde inte visa andra, såklart.
Trots att stor fokus låg på den lilla pricken på foten och inte på mina rakade ben, var jag lugn, nöjd och glad.
Sad, but true.