När jag var liten åkte jag och min syster med min farmor och farfar ut till min farfars farbröder, Ernst och Edvin. Det känns som om vi gjorde det varje år, men det kan vara ett förvrängt minne.
Vi satt i allafall i deras stora lantkök och fikade med medhavd fikakorg.
Man fick aldrig gå in i nåt annat rum än köket. Det var mycket spännande! Allt var liksom lite förbjudet och hemligt där.
Nån gång råkade dörren intill köket stå på glänt och jag minns att jag lyckades kika in där.
Jag minns att jag tyckte att det var lite konstigt att de sov i samma rum, stökigt som sjutton. Skitiga kläder överallt.
Snuskigt, skulle jag nog kalla det idag.
De hade en vildvuxen granhäck bakom huset. Där kunde man hitta gamla nycklar, konservburkar, sprucket porslin med olika blommönster och allt möjligt annat spännande och roligt.
Vi åkte och högg julgran på vintern och på våren plockade vi stora, stora buketter med liljekonvalj. De var så stora att man knappt nådde runt med fingrarna.
Farmor lärde oss att bara plocka själva blomman och sedan rama in buketten med de gröna bladen.
Dessa enorma, vackra buketter gav vi till våra skolfröknar på skolavslutningen.
Ernst och Edvin sa att de plockade in en bukett varje år, sen slängde de ut den genom fönstret när den vissnat, på så sätt blev deras liljekonvaljkulle enorm. Den växte mer och mer för varje år. Just det har etsat sig fast i mitt minne.
Ett hav av liljekonvalj. Mycket vackert och mysket faschinerande.
När vi plockat ihop vår fikakorg och skulle åka hem brukade Edvin (den snälle av dem) sticka till oss, jag och min syster, en varsin 5-krona.
En 5-krona i handen när man var liten kändes så stor, så värdefull och så skön och kall.
Ernst och Edvin, farfars härligt kufiska farbröder.
Minns det med värme.
Minnet kom upp i söndags när jag gick från Aspuddsparken med barnen och jag såg det vita guldet glimta bland de gröna bladen i skogen.
Jag var tvungen att stanna och plocka en liten blygsam bukett.
Den står här hemma på köksbordet nu och doftar underbart!
Vitt guld som doftar ljuvligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar