gah!

tror ni nån matte hanns med?
Näää!
Min mamma ringde och vi hamnade i min dagisångest-diskussion. Jag vill liksom att min mamma ska komma och rädda mig, som när jag var liten.
Säga till alla dumma, så jag slipper vara vuxen och göra det själv. Ibland är det så himla jobbigt (och overkligt) att jag räknas som vuxen när jag själv känner sig som lilla Anna.
Jag känner mig för liten/oförmögen att ta tag i viktiga saker, stå upp och ta tjuren vid hornen. Jag orkar inte. Men, jag tvingas till att faktiskt göra det. Och gör det.

Men...
Mamma, kan du inte säga till alla dumma att försvinna?
Trösta mig och gör allt bra igen.

Det känns svårt att bli en lika bra mamma som min mamma varit. Men, om jag når ungefär till hälften så bra, så har jag kommit en god bit på vägen.