inlines och egenskaper

Nyasfalterad väg vid min systers hus. Så, igår var det middag och inlinesåkning planerat på kvällen.

Lite bakgrundsstory:
Elis fick inlines i 4-årspresent. Love, storebror 6 år, har åkt sedan han var 4. Love är extremt välutvecklad motoriskt (detta sagt av en barnläkare, hahaha!) Så, han har lätt för allt han tar för sig. Han säger själv att han kan allt, och så kan han ju det också. Så, han har lätt för sig.
Mycket imponerande.
Mycket stressande. För en lillebror som heter Elis.

Vi går ner till vägen efter middagen.
Love är snabb. På med inlines. Han åker iväg, väldigt vant, stadigt och bra.
Elis fattar inte riktigt hur man ska göra. Han hittar liksom inte balansen, hittar inte riktigt tekniken. Han försöker och försöker. Man känner hans frustration växa. Han blir arg. Han gråter och gnäller. Han vill ge upp. Han ger upp till slut. Vi släpper honom och han åker iväg mot vägkanten och jag hojtar till.
-Men, nu åker du ju själv Elis! Du kan ju! Bravo!
och så släppte det och han kan helt plötsligt åka. Bara sådär.
Och Elis är glad igen, lycklig som om det aldrig varit jobbigt ens. Sötlök.

Det är intressant, lite jobbigt och ibland aningens ledsamt att se sina egna egenskaper visa sig i barnen. Vissa kan man stolt säga att de "ärvt" av en själv, andra gör lite mer ont och ger en insikt.
Elis reaktioner igår är så likt mig. Vill kunna allt på en gång, blir förbannad när det inte går. Ger upp snabbt. Men, plötsligt går det ändå. Allt är glömt. Allt är förlåtet.
Jag (och Elis) är lika kortsint som en guldfisks minne.