Vi sitter efter middagen och pratar lite, jag och T. Han säger plötsligt. 'Ja, vi är en visslande familj. Det bara är så. Jag måste nog bara acceptera det. Lära mig.' Jag börjar lyssna. Love visslar högt och tydligt på övervåningen. Han visslar på en melodi om och om igen. Samma höga ton som jag brukar vissla. Ett ljud jag inte ens lägger märke till. Ett ljud jag själv gör ofta, utan att ens tänka på det. Inte förrän T brukar be mig sluta. Min syster visslar också ofta. Vi brukade vissla ihop när jag bodde hemma. Jag tror både mamma och pappa visslar också. Farfar visslade alltid på samma melodi när jag och syrran bodde där. Nu visslar Love precis som mig. Elis är på god väg och Tage har precis börjat lära sig. T kan vissla men gör det inte som vi. Spontant, ofta och utan att tänka på det. Fyra femtedelar av familjen visslar. Ja, vi är en visslande familj. Hårt för T. Visslar ni?
3 kommentarer:
Absolut.
Och maken mobbar mig dock varje gång för att han tycker att jag visslar så konstigt.
"Du ska inte vissla inåt - utan utåt!".
Fattar inte vad han menar.
Vissla som vissla liksom.
Theo håller på att lära sig.
Tror nog han blir en inåtvisslare som jag...
Nej. Men vi sjunger hela tiden. I alla fall jag och barnen (och i sin tur min mamma).
Ja visst kan jag det!
Här visslas det oxå, mest barnen. Lagom falska melodier oftast... ;-)
kramis
Skicka en kommentar