Dagisångest och annat.

Är det verkligen så här det ska vara?
Att ha ångest inför dagis.
Love går ju på storbarnsavdelning och jag tycker att hans fröknar är så hårda i tonen och sättet.
De är 22 barn på 3 fröknar, på tok för mycket barn enl mig, så jag förstår att fröknarna är lite slitna. Men, det känns verkligen inte bra.
På Elis avdelning är det 14 barn på 3 fröknar och där är de så gulliga och mjuka i sättet.

Love älskar att vara där med Elis, han älskar att busa och leka med sin lillebror och blir ledsen när han tvingas att lämna honom och gå till sin avdelning.
Det händer alltsomoftast att han säger: Jag vill inte gå till dagis, jag vill vara hemma med dig, mamma och Elis. Eller. Jag tycker inte om ..... hon är så arg. Hon blir arg på mig.
Han gråter vissa mornar och vill verkligen inte, han är ändå 3,5 år snart, medans andra mornar rusar han in.

Över huvud taget är han ganska "trotsig" just nu. Det händer ofta att han bara kopplar bort oss och gör precis som vi precis bett honom att inte göra.
Han kan skrika när saker går emot hans vilja. Mycket ilska, utbrott för att i nästa stund skratta och vara glad.
Det känns som om linjen är hårfin och rätt som det är har man på något sätt "kränkt" honom, gjort något som blev helt fel enligt hans uppfattning.
Det är svårt och påfrestande.

Kanske det är hela situationen som ger både mig och T ångest? En prövningarnas period.

Elis är otroligt mammig och jag märker att han "stjäl" min tid med Love.
När jag finns hemma vill han bara vara hos mig, i min famn, i mitt knä och pilla på mitt öra, kanske till och med båda mina öron. (Pilla på mina öron har stor mysfaktor och är stor tröst för Elis)
Love sa igår: Jag får aldrig leka med dig, Elis ska ju alltid bara vara med dig!

Leker jag med Love kommer Elis och ropar "Mamma" femtioelva gånger och skriker så fort han inte får som han vill.

Jag känner att jag inte alltid räcker till och att vi fastnat i nåt slags hjul som bara spinner på.
Jag hoppas att det blir lite bättre när jag går ner och jobbar 75%.
Kanske är det att jag knappt träffar barnen 2 timmar/dag som gör det hela svårare?
Att på 2 timmar klämma in mys, lek och gos med två mammiga pojkar känns svårt just nu.

Mina älsklingar! Jag saknar dem så.
Jobba heltid och vara mamma åt två barn passar inte ihop!