nu ni!

Det känns helt konstigt och overkligt!
Min äldsta son, Love, har en, hör och häpna, en lös tand!
En av hans små tänder på nederkäken sitter lös.
Det känns så himla konstigt. Det känns så himla stort!
Min lilla plutt fick ju nyss de där tänderna. Min lilla bebis.
Han är ju bara 5,5 år! Inte ens det, han är bara 5 år och 5 månader faktiskt.
Han fick sina första tand när han var 5,5 månad.
Så han fick behålla dem i ca 5 år. Mycket femmor här nu. Hänger ni med?

Alltså, jag kommer till och med ihåg hur det kändes när tänderna började vara lösa.
Jag minns känslan så tydligt.
Det lite knastriga ljudet när man pillade lite för hårt så den blev liiite lösare. Blodsmaken i munnen. Det pirrade av spänning i hela kroppen.
Och tillslut när tanden släppte helt och det blev ett litet hål i tandraden, ett litet hål i tandköttet innan en ny tand tittade fram.
Jag minns hur jag med spänning la tanden i ett glas vatten över natten. Luftbubblorna i glaset och den lilla tanden på botten. Jag brukade ligga och titta på den tills jag somnade.
Jag minns känslan på morgonen när jag vaknade och hittade en femkrona i vattenglaset.
Det var stort.
Femkronan var så stor, blöt och kall när man fick upp den i handflatan. Den täckte så mycket av handen när man var liten.
Den kändes så värdefull då.
Femkronor har alltid känts lite speciella. Kanske har att göra med att det är vårt största mynt. I storleken alltså.
Kanske har just att göra med att jag fick dem i mina tandglas.

Hur som helst, känns mina tandminnen inte så långt borta. Så, därför känns det konstigt när Loves tänder börjar lossna. Han är ju så liten. Han är ju min lilla pojke. Mitt barn.

Igår innan han somnade frågade jag hur det kändes att den var lös.
-Det känns konstigt, blev väl ungefär hans svar.
Och jag sa att jag minns hur det kändes när jag tappade mina tänder.
-Hur kändes det då? frågade Love
-Spännande, sa jag.
-Det känns spännande för mig också, sa han då och log.

Det är spännande!
Så himla spännande!