superwoman?

Ungarna sover. Stunden den är min.
Vad gör jag då?
Jo, jag får för mig att ta upp julmattan från källaren.
Minns tillbaka att jag baxat ner den, med mycket möda och stort besvär, en gång i tiden.
Och då var det ner, inte uppför.
Men, jag är envis som synden och verkar tro att jag besitter superwomankrafter.
Jag vill ha upp mattan NU.
Jag får alltid nåt jävla-anamma i mig. Får för mig att jag måste kunna klara allt själv.
Utan att be T eller någon annan om hjälp.
För hur skulle jag göra om jag inte hade T?!

Det här tänket är från min mor, det vet jag. Hon är precis likadan. Jag har sett henne byta fönster i vår villa när jag var liten. Tungt, stort fönster.
Hon grät och skrek av ilska och av tyngden. Fönstret var sjukt tungt och hon hade bestämt sig för att fixa det fastän pappa var borta. Jag sprang tillslut till grannen och bad om hjälp, om jag minns rätt.
Då förstod jag inte varför mamma hade så svårt att be om hjälp. Nu vet jag.

Nåja.
Dessutom vill jag inte springa upp och ner flera gånger till källaren, så jag satsar även på att bära upp två lådor i skokartong-storlek, samtidigt.
Superwoman provar sina krafter.
De sitter kvar.
Jag har burit upp 27 kg matta och två skokartonger med julpynt samtidigt.

Ja, 27 kg matta. Jag var tvungen att kolla på Ikeas hemsida vad mattan väger, för den var verkligen tung.
Hitta lite siffror, (måtten är på ihoprullad matta):
artikelnummer:62757663
bredd:32 cm
höjd:32 cm
längd:230 cm
vikt:27,0 kg
antal:1


27-kilos-matta! Bilden är från Ikea.