pantertanten

När jag var liten jobbade min pappa som säljare, det gör han i och för sig fortfarande. Men, då jobbade han mer som resande säljare, i Sverige.
Nästan varje år sprang min pappa Stockholm Maraton, Göteborgsvarvet, Lidingö Loppet och andra små lopp.
Detta var på glada 80-talet.
Mest minns jag när vi åkte till Göteborg, och Göteborgsvarvet.
Vi bodde aldrig på hotell. Nej, vi bodde alltid på min pappas företags lokalkontor. Detta måste ha skett på helgerna alltså. Sommartid, tror jag.
På dagen sprang min pappa loppet och vi stod någonstans efter vägen och hejade. När vi sett honom och vinkat, tog vi oss alltid till stadion/idrottsarenan och mötte upp honom igen när han sprang i mål.
Sen åkte vi till kontoret, gjorde oss i ordning och på kvällen gick vi på Liseberg.
Min pappa gick in gratis, eftersom han bar sin medalj runt halsen och alla som sprungit Göteborsgvarvet gick in gratis samma kväll mot uppvisandet av medaljen.
På natten sov vi på tältsängar i kontoret, i någons rum.

Jag och min syster brukade gå runt i de olika kontorsrummen. Sitta vid skrivborden. Titta på folks familjebilder, bilder på husdjur och lite andra personliga saker.
Vi lekte kontor och ropade på varandra genom snabbtelefonerna. Stämplade papper, hålade papper, ja, sånt som vi tyckte att folk gjorde på kontor hela dagarna.
På den tiden rökte folk på sina kontorsrum.
I ett rum luktade det speciellt mycket rök. Det var en stickade lukt, men som kändes ändå lite mysig på nåt sätt.
Rökdamen. Röktanten. Jag minns inte om hon hette Sonja eller Anita. Men, hon jobbade med ekonomi, hade stora stämplar på sitt skrivbord och rökte som en bortsbindare, av lukten att döma.
Jag älskade hennes kontor, för hon hade så mycket gem och annat kontorsmaterial på sitt bord och i sina lådor. De lådor som inte var låsta.
Det låg massor av fimpar i askkoppen och ett öppnat cigarettpaket på bordet, tillsammans med en bordständare.

Jag minns att jag älskade kontorsmiljön över huvud taget. Allt kontorsmaterial. Att bara vara där. Lukten.

Idag jobbar jag på nya företag, ibland olika nästan varje dag. Jag har jobbat som konsult under en längre tid och möter många olika typer av företag hela tiden.
Det är allt från flashiga företag på Östermalm till halvsunkiga ute i industriområdet i Älvsjö.
Men. Det mest återkommande, det som binder ihop nästan alla olika typer av företag, är röktanten på ekonomiavdelningen.
De flesta företagen har en "Sonja" eller "Anita" som sitter där med permanentat, krusigt hår, blå mascara och ögonskugga. Hon skrattar sitt raspiga rökskratt, ler med sina nikotingula och amalgammörka tänder. Smala, lite knotiga, seniga händer med långa naglar som bär rosa pärlemornagellack, kanske matchande läppstift. Hon röker alldeles för mycket fortfarande och har tung parfym på sig.
Numera kan hon inte röka på sitt kontor. Nej, hon förvisas till rökrum eller rökbås, kanske att hon går ut.
Men, där är hon.
Hon har varit med sedan begynnelsen, den gamla goda tiden. Företaget har förändrats, men inte hon. Hon inger trygghet, ett mysigt minne från barndomen och jag fylls med någon slags ömhet gentemot henne.
Röktanten.
Sonja eller Anita.
Pantertanten.