min gamla svenskalärare

Härom veckan stötte jag på min gamla svenskalärare från högstadiet.
Jag hälsade inte, utan spanade lite på henne i smyg, under lugg, på lagom avstånd. Hon och jag gick runt i samma affär, min lilla lokala skräpsprylaffär.
Hon heter Ingegerd. Hon hade kortklippt, grått hår, sällan sminkad, förutom lite rosa pärlemoläppstift. Hon brukade ha stickade tröjor och långbyxor på sig.
En stickad tröja hade en leopard med paljettögon. Den, leoparden, skulle se ut som en boa som hängde över axeln. Den var lejongul med svarta prickar och sen de där paljettögonen som glittrade till, lite hypnotiserande så. Jag minns den så väl.
Ryktena gick att Ingegerd dejtade en av de andra lärarna. Mats. Ingen visste riktigt. Nån hade sett dem tillsammans nånstans. En annan hade sett dem hålla handen. Ingen visste riktigt på riktigt. Det var lite spännande, hysch-hysch och kändes lite förbjudet att prata om.
Ingegerd var en hård men, bra svenskalärare. Hon gillade mig. Hon verkade ha stora förhoppningar om mig. Hon tipsade mig om lite svårare litteratur och diktsamlingar som jag läste och sen diskuterade vi efter klasserna eller i korridoren. Hon var nöjd.

En gång pluggade jag inte så bra inför ett svenskaprov, och det visade sig att en av mina kompisar satt nära och bra för att kika över hennes axel. Det gjorde jag. Kikade och skrev, kikade och skrev.
Efteråt blev jag, Hanna och en annan Anna ombedda att stanna kvar.
Jag förstod inte varför Hanna och Anna också fick stanna kvar. Jag förstod fullkomligen varför jag fick det. Fusket. Skammen brände. Skammen var tung. Stackars mina vänner som blev drabbade av mitt fusk.
Det visade sig att vi alla tre hade fuskat, tittat på varandras papper alla tre.
Ingegerd var besviken. Mycket besviken. Vi skulle alla tre få U. Ett stort U. Underkänt.
Samma dag gick jag hem och berättade det skämmiga för mina föräldrar.
Jag minns faktiskt inte hur de reagerade, särkert inte så farligt. De var alltid sjyssta så, mamma och pappa.
Däremot minns jag hur Ingegerd reagerade.
Ingegerd blev lite trubbig efter det. Hon tyckte inte riktigt lika mycket om mig längre.
Vår kontakt blev aldrig densamma. Den goda kontakten föll sig inte naturligt och jag kände att jag var tvungen att smöra och lirka fram hennes svåra leende. Och ändå var det inte riktigt samma leende som innan kommit så naturligt. Nej, det var knepigt och svårt.
Dessutom blev jag tillsammans med en av skolans då coola och snygga killar och då var det som att hon slutade se mig. Hon slutade se potentialen i mig och blev bara svenskaläraren Ingegerd.

Skammen försvann aldrig. Såren som fusket skapade läkte aldrig bra, de blev infekterade och lämnade fula ärr.
Så, det var med de fula ärren blottade, jag stod där i lokala skräpaffären, smygkikades lite skamset på min gamla svenskalärare. Hon, fortfarande i långbyxor, sitt korta numera vita hår, sin svårflirtade uppsyn och sitt rosa läppstift.
Ingegerd.

Några dagar senare såg jag henne igen. Mycket märkligt. Fast, nu var hon inte ensam. Nä, hon hade sällskap. Av Mats. De höll varandra i handen där de gick. På riktigt. Väldigt omystiskt och oförbjudet. Som vilket äldre par som helst.
Min gamla svenskalärare.