söndag, augusti 17, 2008

jag blir galen!

Jag vaknar av att Elis ropar från toaletten:
-Klaaar!
Nästa mening är:
-Får jag spela TV-spel?
-Nej, du har precis vaknat.

Jag ligger i sängen och läser DN. Love vaknar, går på toaletten och innan vi ens sagt "Godmorgon" frågar han:
-Får jag spela TV-spel?
Jag lackar ur på en gång. Ligger kvar. Läser vidare. Hör hur det tisslas och tasslas i vardagsrummet. Elis kommer gående.
-Får vi spela TV-spel?
-Nej.
Elis springer ut i vardagsrummet.
-Love, vi fick inte.

Efter ett tag går jag på toaletten. Love kommer och öppnar dörren.
-Får jag spela TV-spel nu då?
-Nej.
-Men, varför inte?!
Vi diskuterar...

Sen kommer Elis.
-Får vi spela TV-spel?
-Nej.

Love, lite senare i köket:
-Får vi spela TV-spel?
-Nej.
-Men, varfööör?!

Love, efter en liten stund:
-Jag har inget att göööra! Kan jag inte få spela TV-spel?!

Jag blir tillslut asförbannad. Så jävla irriterad och provocerad av denna besatthet.
Ungarna skulle kunna sitta och spela TV-spel oavbrutet, en hel jävla dag, fan, dygnet runt, om ingen hindrade dem. Om ingen sa nej.
Jag har lust att ta det där förbannade spelet och kasta ut det från balkongen. Sälja alla deras andra leksaker till barn som faktiskt vill leka med dem.
Jag hör hur sur och irriterad Love låter mot sina småbrorsor. Han är egentligen sur på mig för att jag nekar honom det där förbannade spelet.
Just nu nekar jag enbart på grund av att de tjatar. Jag nekar för att jag är så irriterad över deras plötsliga oförmåga att leka med sina vanliga leksaker.

Vi gav Love Playstation 2 i födelsedagspresent när han fyllde 6 år.
Då hade vi haft en lång, väldigt lång, paus från dataspel eftersom de blev besatta av det för nåt år sedan. Jag vet inte vad vi trodde. Jag vet inte vad vi tänkte på när vi köpte det. Vi ville nog göra barnen glada. Tänkte att de vuxit lite, att vi skulle kunna hantera det hela bättre.
Vi tänkte att de får spela fritt i början, då blir det väl inte lika spännande till slut.
Okej, sen tänkte vi att vi begränsar, så att de vet vad som gäller. Så att det inte blir en massa tjat. Inget av det fungerar. De vill bara spela mer och mer och mer, hela tiden.
TV-spelsköpet var ett uselt beslut. Riktigt jävla uselt beslut!
Jag hatar det där TV-spelet och vad det gör med mina barn. Vad det gör med mig. Vad det gör med T. Jag hatar vad TV-spelet gör med hela vår familj.
Det gör oss alla arga och frustrerade, sura och irriterade, här hemma.

Playstation 2 - Spelet from Hell!

Playstation 2 - Go back to where you came from!

4 kommentarer:

Kaos-Anna sa...

Jag håller med om allt.
Jag hatar det också.
Samma eviga tjat här.
Jag har sagt att man får spela om det regnar ute eller om man är sjuk.
Försöker hålla på det.

Kajsa sa...

Oj vad svårt. Vet själv (genom att spela) hur otroligt beroendeframkallande TV- och datorspel kan vara. Begränsa till en timme om dagen som de får ta när de vill, skulle det funka?

Yogamamma sa...

Ja, en begränsning är ju ett måste. Men hur och när? Det måste vara jättesvårt. Men Fru Kaos har schysst begränsning tycker jag.

[attle] sa...

till alla - bra tankar och tips.
Jag tror att vi kommit på en lösning faktiskt :-)