Först, värst, bäst och mest.

Jag har en kollega som alltid ska vara värst. Eller man kanske ska säga att hon alltid vill få det att låta som att hon var först, bäst och mest.
Jag kan bli tokig på sånt.
Igår pratade vi om Svininfluensan (det nya vädret-snacket nu ju). Vilket ledde in oss på handspriten som är slut hos Apotekets leverantör.
Att helt plötsligt köper alla handsprit och jag säger att vi brukar ha det hemma vinterhalvåret för alla magsjukor som går på dagis. Jag hatar magsjukor. Att vi kört med det några år nu.
Hon kontrar med att de minnsann har använt det i massor med år, huuur länge som helst, under alla resor som det blivit under åren. Långt innan alla andra.

Alltså, det är verkligen ingen stor grej.
Men. Såhär är det alltid.
Hon äter alltid nyttigare, när en annan råkar nämna att jag snöat in mig på färska haricots verts. Hon har gjort smoothiesar lååångt innan alla andra gjorde det. Hon tränar mest av alla. Hon gör minsann sig egen müsli när vi andra pratar om köpeflingor. Hon går mest och längst promenader. En annan kollega har nyligen upptäckt att granatäpple är ju jättegott! Då har hon givetvis ätit det i evigheter redan. "Jaha, har du inte ätit det förrän nu?!"
Jag kan prata med en annan kollega och hon liksom "tjuvlyssnar" och inflikar med det hon är "bäst", "mest" eller har gjort "längst".

Jag blir så trött på sånt här beteende. Behovet att hävda sig.
Sweet baby Jesus, Mary and Josef, vad trött jag är på människan.