egen tid

Nåväl, när man är småbarnsförälder, som jag själv, behöver man egen tid eller egentid, man kan nog kalla det vad man vill.
Det är ibland svårt att få till.
Mina krav på egen tid är sjukt låga numera.
Jag försöker fånga dem i vardagen. Små gyllene tillfällen.
Tex:
Duscha själv (försöka att inte lyssna på eventuella bråk eller skrik medans.)
Sitta på toletten och kissa eller bajsa själv - stängd och låst dörr är extra lyx! Guldkant liksom.
Jag får ibland till ca 30 min stavgång med helt självvald musik i mina öron (härom kvällen gick jag ut vid 22 på kvällen...)

Idag försökte jag fånga egen tid inne på Apoteket vid Mariatorget.
Elis har streptokocker (igen!) och jag var tvungen att hämta ut receptet.
Nr 199 expiderades när jag kom in och jag fick nr. 206 - SWEET! Då får jag sitta här inne i lugnet för mig själv och bara vänta.
Helt legal vila. Jag menar, Apoteket är ungefär som bibblan - tyst, svalt och skönt.
Man kan sitta och titta på folk och undra vad de har för sjukor...
"Undrar vart den där bruna killen varit? Snygg bränna! Tänk om han sitter där med värsta könsjukdomen. Hihihi! Undrar vad som är fel på den där snygga tjejen?! Hon har snygg frisyr, snygga glasögon, hela hon är snygg. Jag vill ha samma skor som henne! Snygga jeans har hon också. Men shit, nu drog hon fram typ 4 gamla recept ur sin filofax - undrar vad hon lider av?!"
Där sitter jag och njuter, lider inte av att det dröjer.
Då sätter det sig en medelålderskvinna bredvid mig. Helt OK.
Men. Då börjar medelålderskvinnan (vi kallar henne kärringen istället) skruva på sig, sucka och klaga. Högt.
-Men, hur länge ska hon stå där och snacka egentligen?!
Hon suckar, stönar och skruvar på sig lite till.
Jag känner att mina tankar avbryts.
Kärringen suckar.
-Vi är faktiskt flera här! väser hon.
Jag börjar titta mot kassagluggarna och inser att hon menar en kvinna i rosa tröja som frågar om hjälp och får en massa svar på sina frågor.
Jag försöker tänka bort kärringen, njuta lite till, hitta nån mer att titta på.
Då kommer killen med snygga brännan (och eventuella könssjukdomen) med sin skrynkliga lapp och säger.
-Är det nån som vill ha min kölapp? Det är min tur nästa gång.
Folk tvekar. Kärringen slänger sig fram, tar lappen, innan en annan rultig dam hunnit fram. Signalen för nytt nummer låter och hon går till kassan där kvinnan med den rosa tröjan just stått.
Skönt, där blev vi av med henne, kände jag.

En annan tanke slår mig.
Det var nr 199 när jag kom in och jag har nr 206. Men ändå kan jag inte låta bli att titta upp vid varje könummerpip och dessutom titta på min egen kölapp VARJE! gång, även fast jag veeet att det inte är nr 206´s tur.
Det är som nån slags ticks jag har. Jag måste titta på min lapp, är det min tur? Vad hade jag för nummer nu igen? Just det, 206 ja. Har jag kanske missat nåt nummer? Nej.
Jag kan meddela att det har jag inte. Men, sån är jag.

Nåja, det blev min tur och jag fick ut Elis medicin. Kåvepenin. Han älskar den, min lilla knäppis! och jag fick en liten dos av egen tid inne på Mariatorgets Apotek denna söndagseftermiddag.
Tack så mycket.