känslor

Vi kanske har kommit ut på andra sidan magsjukan.
Det återstår att se om T ska drabbas också. Vi håller tummarna, stenhårt, för att han slipper.
Snälla. Rara. Pretty. Please.

Jag deppade ihop totalt nu på eftermiddagen.
Det har varit mycket sjukor den senaste tiden. Långvariga förkylningar, öroninflammationer, pjuka-sjuka. Jag har varit väldigt mycket hemma med sjuka barn. Hemma. Hemma. Hemma.
Så, det blev en ihopdeppning när jag än en gång skulle till att tänka ihop en inspirerande, delikat middag. Jag har NOLL inspiration!
T slängde ur sig en flod av idéer som jag nobbade totalt. Inget passade och jag grottade ner mig.
Då säger T lite försiktigt.
-Får jag bara fråga en sak? Kan det kanske, möjligtvis vara så att du kanske, kanske ska ha mens snart?
-Inte fan vet jag! Jag har inte räknat dagar, eller så! Och om det är så, så känns det inte mindre deppigt för det. Det jag känner känns ju lika jobbigt ändå. Mina känslor är lika äkta för det. För mig!

Sen gick jag i smyg och räknade på dagarna. Klart som fasen att han hade rätt.
Hur fan kan han veta sånt? Va?!
Eller kan det kanske vara så att jag är väldigt förutsägbar. Hahaha!
Efter snart 10 år tillsammans så blir det väl kanske så.
10år, 1 gång i månaden, men några månaders uppehåll för graviditeter. Men det räknas väl kanske som 9 månaders total pms, för min del.

Nåja, för mig är det nästan som en chock varje månad.