Tack!

Jag måste lära mig att säga Tack!
Det konstaterade jag och min kompis Anna idag.
Vi är båda dåliga på att ta emot komplimanger.
Jag har tex ett solskenspuder (underbart från Clinique) som gör att jag ser pigg, solig och fräsch ut året om.
När folk säger "Men! vad solbränd och fräsch du ser ut!" så säger jag inte bara Tack!
Nä, då bortförklarar jag. Berättar om mitt fantastiska puder och säger typ att jag skulle se död ut utan det (vilket jag säkerligen skulle göra...).

Min kompis Anna smällde av en massa gulliga komplimanger när hon fick syn på mig idag.
Jag känner mig skitdum och obekväm, gör mig beredd att förklara och bortförklara istället för att bara suga i mig, brösta upp mig, bli stolt och säga Tack!
Jag tycker att det är ju inte min förtjänst att jag kanske ser snygg ut i mina jeans från Lindex, eller min jacka från H&M. De har ju gjort den snygg, jag har bara köpt den och satt på mig den för att jag tyckte den var snygg. De borde få komplimangen, inte jag. Jag är ju bara jag.
Det känns lite malligt att bara säga Tack! också.
Men nej, nu ska det bli bättring (om jag vågar)

Tack!